Mer om Rune Larsson ...

Rune Larsson är 45 år och gift med Mary. Rune har två barn, Isak (9 år) och Zakarias (7 år).
Rune är utbildad idrottslärare i USA och har arbetat som idrottslärare i Sverige i 17 år. Det senaste året har han
arbetat som försäljare, men valde att säga upp sig för att kunna vara med i Ward Evans Atlantic Rowing Race.
Hans intressen är uthållighetskrävande idrotter, friluftsliv.

Rune, som alltså har klivit in i projektet i ett senare skede, är långdistanslöpare och har sedan 1972 sprungit 18
000 mil.

Några av Runes idrottsliga meriter:
10.000 meter: 30:35,7
Maraton: 2:18,38
100 kilometer: 6:43,35
24-timmarslöpning: 262km 640 meter
Längsta lopp: Sydney-Melbourne (1015 km) 1988 och 1989

Rune antar atlantrodden för att det är en unik chans att få uppleva något väldigt speciellt. Han ser också denna
tävlingen som en chans att få lära sig något. Det Rune kommer sakna mest är familjen, fast mark under fötterna
och vanlig mat.

Runes brev innan han lämnade Sverige för äventyret på Atlanten:

Terrortisdagen den 11 september var en av de mest omvälvande dagarna i mitt liv. När jag körde till jobbet och klockan var 7:10, ringde en person som presenterade sig som Niclas Mårdfelt och frågade om jag ville ro över Atlanten med honom i Ward Evans Atlantic Rowing Race. Just att ro över Atlanten har varit en dröm jag närt i 30 år. Äntligen fick jag chansen.

Min fru stödde mig och sa att detta var "så mycket Rune" att jag absolut skulle tacka ja. "Jag är hellre gift med en man som har en dröm och förverkligar den, än en man utan drömmar", sa Mary. Min arbetsgivare värderade tydligen detta med drömmars förverkligande något annorlunda. Chefen gjorde klart att detta skulle innebära att jag måste säga upp mig. Några timmar senare hörde jag på nyheterna att USA skakats av terrordåden. Den kvällen kändes det som om livet växlat in på ett nytt spår.

Min idrottsliga bakgrund har jag som löpare. Jag har sprungit 18.000 mil sedan jag började föra träningsdagbok 1972. Riktigt långa löpartävlingar är min specialitet. Mest konkurrenskraftig har jag varit på distanser kring 25 mil. Jag innehar nordiska rekordet i 24-timmarslöpning, med ett resultat på 262 kilometer och 640 meter. Det var förresten i den tävlingen när jag sprang alla de kilometerna som jag träffade min fru. Hon satte då amerikanskt rekord med 213 km 600 m. Jag har även tävlat en del i multisport de senaste åren, så jag har en viss förståelse för detta med att orka genomföra långvariga hårda arbeten.

Roddtävlingen över Atlanten blir dock så speciell att jag med största sannolikhet kommer att lära mig en väldig massa nytt om konsten att orka. Denna tävling blir en extrem test av kropp, psyke, utrustning, förberedelser och inte minst vår förmåga att leva tillsammans på en så begränsad yta i ett par månader under extrema omständigheter. Niclas och jag kommer att lära känna sidor hos varandra och oss själva som vi kanske inte anade att de existerade. När vi kommer fram har vi helt säkert en mycket intressant berättelse att förtälja. Det blir i så fall en berättelse som handlar om oändligt mycket mer är om hav, åror, svett och slit.

Min känsla inför denna idrottstävling, detta äventyr, upptas till en ganska stor del av rädsla. Egentligen är jag inte längre rädd för att gå under ute till havs. Istället oroas jag av min enorma förmåga att bli sjösjuk. Jag oroas också av att jag, tack vare att erbjudandet att mönstra på kom så sent, inte haft tid att bygga upp den styrka som behövs. Jag oroar mig också för att jag vid 45 års ålder kommer hem till arbetslöshet i en accelererande lågkonjunktur. Men mest av allt oroar jag mig för att något ska hända så att Niclas och jag inte kommer att kunna starta i tävlingen.

Kommer vi bara ut till havs ersätts troligtvis oron av längtan. Då kommer jag att längta efter min familj, efter vanlig mat och efter fast mark under fötterna. Jag tror att människor som ror över en ocean kommer i land med ett delvis förändrat sätt att värdera vissa saker i livet.

Rune Larsson

Mer om Niclas Mårdfelt >>